Känner för att skriva av mig , ni får reda på lite som det är , kanske.
En gång fick jag lära mig att det va bra att sakna för att man ska uppskatta va man har.
Men finns dom inte vid liv , va gör man då? Lever på minnen?
Jag har tvivlat, fått kalla fötter och lagt krokben för mig själv.
Min mormor, vackraste människa, 2 underbara hästar och en gose hund.
Nu är ni bara en historia för mig.

Reatta


Lilly


Ni vet bort i Värmlans skogar är Western ett minne blått. Nej men det är ingen fart i det..
Började med Peppy sen några år tbx och älskade western, det va grymt!
Men tävling var ändå inte min grej, nervös , slarvade och ja surade bara till det.
Sist jag tävlade gick det som bäst , 1:a och 2:a med Peppy.
Dom jag vet lite om lägger av med western , sadlar om och börjar med nytt fast med samma
Quarter som innan. Men om jag hade haft Reatta och Lilly kvar nu , vart hade jag vart då?
2 hästar , lika bra och kanske dom älskade tävling? Ja tankar snurrar.
Peppy är ingen dålig häst egentligen, tävlat sen 3år med bra placeringar från sitt land, Tyskland.
Men hon är ingen häst jag vill sadla om till hoppning. Visst nån dressyr har hänt , men det känns
så fel, det är ju egentligen inte hennes sak.

Anledning till varför Peppy går mycke uteritter är för att jag just nu inte vet va jag vill, det är jobbigt!
"Det snurrar i min skalle flera miljoner varv.."

Ni vet , alla har höga krav. Jag satte min ribba högt, alldeles för fort och självförtroendet rasade.
Sen dess tog jag mig inte upp. På träningar går allt som smäck och Peter säger ut och tävla,
och ja berättar vart och när m.m. När det väl kommer till krita är det "usch, jag skämmer ut
Peppy som en gång var bra"

Men sluta inte kämpa!
Jag har börjat om många gånger, ridit arsle av mig för en höger galopp i ett år, men jag lever, vi
kämpade och idag går det perfekt! Vi kämpade ilag, fast vi inte kämpade oss till tävlingar.
Och ja häst intresset har gått ner , är inte det högsta egentligen nu heller , men jag , jag KÄMPAR!

/Hanna